Gnomvid har skrivit en intressant artikel med utgångspunkt i frågan: Varför älskar vänsterkillar black metal?. Som en vänsterkille med ett svartmetallintresse känner jag igen mig i det att behöva att fråga sig om "Varför lyssnar jag på det här?" och "Vad är det som lockar?"
Från artikeln:
Jag hade inte riktigt en enkel förklaring till det. Jag vet ju varför jag gillar det: ett känslomässigt intensivt och rått uttryck, som flörtar med det förbjudna och gränsöverskridande. Jämfört med dödsmetallen söker man ofta ett mer utlämnande och sublimt uttryck och tillsammans med auteur-idealet och förväntan på experimentering som finns inom svartmetallen finns det tydliga kopplingar till romantikens konstideal – som ju jag också gillar. Och liksom den romantiska genikulten, med dess nästan vämjelse mot måttlighet, hade sina destruktiva uttryck, har även denna genre det.
Jag har hållt mig undan de mest extrema delarna av svartmetallen. Ett av mina favoritband, Ulver, lämnade metallscenen för mer än tjugofem år sen (och det kan säkert invändas att deras tre första album, från deras renare metallperiod inte är black metal). Vet inte om det är de auktoritära strömningarna som hållt mig borta fra att lyssna aktivt på många band, men jag tror att metallscenen när man börjar gräva är mer mångfaceterad än den har rykte på sig. Gnomvid nämner några exempel i artikeln.
Jag har ändå dragits mot genren och tror att det i stor grad handlar om det extrema och kompromisslösa uttrycket, även om detta i tidvis blandats med politiskt grums. Många har dessutom varit bra musiker som i bland lyckats korsa över till andra genrer.
Jag tror ändå att man kan spela denna typen av musik med samma typ av attityd och kompromisslöshet utan att det behöver att sluta i fascism och högerextremism.
Nu får jag lyssna lite på Witch Club Satan framöver.
